Suzanne Kaplan är psykolog, psykoanalytiker och docent i pedagogik vid Hugo Valentin-centrum, Uppsala universitet. Hon var koordinator i Sverige för USC Shoah Foundation Institute for Visual History and Education och samordnade 330 intervjuer under åren1996-99. Hon använde arkivet med vittnesmål som utgångspunkt för egen forskning kring överlevande som själva var barn under Förintelsen. Efterföljande forskning genomfördes med ungdomar i Rwanda som överlevt folkmordet 1994. Hon har fått ’The Hayman Prize for published work pertaining to traumatized children and adults’ (2001 och 2007). Publikationer inkluderar artikeln: Children in genocide – Extreme traumatization and the ‘affect propeller’ (2006) och böckerna Barn under Förintelsen – då och nu (2003) (eng. utgåva: Children in Genocide: Extreme Traumatization and Affect Regulation, 2008) och (med T. Böhm) Hämnd eller Upprättelse – Om hämndspiralens psykologi (2009) (eng. utgåva: Revenge – On the Dynamics of a Frightening Urge and its’ Taming, 2011; Publikationerna finns även på tyska).
Session: Varför ryser du när du ser tågspår?
Upplevelser från Förintelsen påverkar hela familjen. Många överlevande har intensivt smärtsamma upplevelser som inte ’släpper taget’. Den traumatiserade upplever ofta en konflikt mellan önskan att förneka de tunga upplevelserna och att tala öppet om dem. Tanken på eget barnafödande kan för överlevande utlösa ångest, upplösa tidsuppfattningen och skapa förvirrande länkar mellan olika tidsdimensioner, vilket i sin tur kan påverka relationen till egna barn, andragenerationen. Detta kan leda till en svårighet att skilja mellan sig själv och den traumatiserade föräldern, mellan då och nu, mellan inre och yttre verklighet – och även till frågan ”vad ska jag förmedla till mina egna barn om Förintelsen, som deras mor- och farföräldrar upplevt?” Här ges tillfälle att dela erfarenheter och få fördjupad kunskap om de psykologiska mekanismer som påverkar familjer i generationer efter Förintelsen.