Som barn till överlevande växte jag upp i Borås på 50-talet. Familjen, släkten, andra överlevande och deras familjer blev det sociala skyddsnätet och den kulturella hemvisten. Som utbildad språkvetare och jiddischkunnig fick jag förtroendet att samordna arbetet för jiddisch. Arbetet med statens utredningar och beredningen av underlagen inför regeringens beslut har väckt stort intresse vid internationella konferenser och blivit mycket uppmärksammat. Jag var delaktig i grundandet av Sveriges Jiddischförbund, år2008, för att utveckla och revitalisera jiddischkulturen. Till vardags driver jag Vertex Trainig AB, där jag föreläser och utbildar.
Session 1: Farvos jiddisch un farvos nisht!
Passionerad jiddischspråkig med lingvistisk bakgrund, blev jag drabbad när Sverige, år 1995, övervägde att erkänna den jiddischspråkiga minoriteten. Som sakkunnig i jiddisch för statens Minoritetsspråkskommitté blev jag delaktig i en dragkamp om rätten till språket och kulturarvet. En odyssé, som kommit en bra bit på väg, men ännu inte nått sitt mål. År 2000 lyckades jiddisch få status som ett europeiskt språk värt att skydda, stötta och revitalisera. Vad blev konsekvensen? Jiddisch hade levt i mer än 1200 år på europeiska mark, när nazisternas illdåd på några få år minskade antalet talare från ca 12 miljoner till en sargat minimum. En judisk europeisk civilisation låg i ruiner. I Sverige reser sig många som vill värna kulturarvet, sjunga dessa ljuvliga toner och över sina läppar fortfarande ljuda det språk som aldrig fick varken flagga eller hemland. Schmusa, schmira och schmalz, jiddisch lever och jiddischland är fortfarande befolkat.
Session 2: Jiddischland saknar flotta och flagga! Men är livaktigt!
Ingen lärare jag mötte i skolan talade jiddisch, men under tyskalektionerna gav det fördelar. Uppenbart ägde vi bland släkt och vänner ett språk som band oss samman och som samtidigt gav oss en identitet och särart. Vi levde i flera världar samtidigt och gränserna var ofta osynliga. Som barn gick vi på dagis på svenska och kom hem på jiddisch. Vi åt både köttbullar och klopsn. Denna färggranna palett som var vår vardag, byggdes av människor som överlevt andra världskriget. Räddade till Sverige eller på annat sätt, hade de kommit hit vid andra världskrigets slut. De talade jiddisch och befolkade min barndom. Många är vi som formats av dem. De återskapade sig själva och oss. Vi fick en hemvist. Israel blev hoppet och ständigt närvarande, men jiddisch förblev ”föräldralöst”. Ingen flotta eller flagga står redo att försvara språket i ett gränslöst Jiddischland, men med jiddisch kan du vara ”a mensch”.